Över vita vidder
Novellen är en typisk fantasy-historia. Tor-Ak är en person som verkar vara ung. Han protesterar först på på att skickas ut på uppdraget men samtidigt var det ju han som visade de gamla profetsiorna för prästerna och menade på att det var han själv som beskrevs. Han är en ung kämpe som reser ensam och verkar vara oerfaren men samtidigt tränad i bågskytte och svärdskonst.
Människorna han hamnar hos i snöhyddan verkar vara lite "uråldriga." detta tänker jag för att de verkar bry sig väldigt mycket om en främling när de tar han om Tor-Aks sår. Deras ledare, Akron, är en människa som har ett stort hjärta och insisterar på att Tor-Ak ska stanna kvar i byn tills han har återhämtat sig helt. Budskapet i den här novellen är att kämpa. Det är en väldigt uppoffrande uppgift som Tor-Ak har fått på sina axlar och det verkar faktiskt som att han klarar av att fortsätta vandra för att "han måste" för sitt folk även om han mår fysiskt dåligt. Självupppoffrande, med andra ord.
Novell #5
- Tommy Nyman -
Tor-Ak drog ett djupt andetag. Han stödde sig på den vandringsstav han hade med sig. Den var lika lång och till och med lite längre än Tor-Ak själv. Tor-Ak pustade ut en stund. Han stod på ett oändligt täcke av snö. Bakom sig hade han mil efter mil av snötäckta vidder. Framför sig hade han vita vidder. Över vita vidder...
Han kom ihåg den gamla legenden. "När den ensamme vandraren korsat Rakons vita vidder och medfört Belendirs vita springare, då skall världen leva i fred och mörkret skall för evigt kastas ner i underjorden."
Tor-Ak hade alltid varit fascinerad av gamla legender och profetior. Han satt ofta i sin hemstad Tindurs bibliotek och studerade de gamla profetiorna. Det hade han gjort nästan dagligen i åratal. En gång när han som vanligt suttit i biblioteket och studerat, hade det med en gång gått upp för honom att det var han som var "den ensamme vandraren". Han hade precis lyckats översätta ett viktigt stycke skrivet på det gamla språket, som inte använts på århundraden och då hade han märkt att alla beskrivningar hade passat in på honom. Beskrivningarna hade varit för exakta för att det skulle kunna vara en tillfällighet. Texten nämnde till och med vissa detaljer som hänvisade till Tor-Ak som enbart Tor-Ak själv kände till.
Han hade inte vetat vad han skulle göra. Han hade slutligen delat med sig av sina upptäckter med prästerna, för att få höra deras åsikt. De hade hållit med om att profetiorna gällde Tor-Ak och förklarat att han var tvungen att fullfölja sitt öde och ge sig av för att leta efter Belendirs vita springare.
Tor-Ak hade först protesterat kraftigt, men hade slutligen accepterat sitt öde. Ända sedan den dagen hade han förberett sig för den långa och omöjliga resa som han måste göra. Han hade läst de gamla skrifterna än mer, lärt sig de gamla kartorna, försökt förstå de uråldriga profetiorna. Han hade även haft förstånd att träna upp sin kropp lika väl som sitt sinne och han hade lärt sig att använda svärd och pilbåge.
Trots sin noggranna förberedelse var han rädd och ville inte alls ge sig av. Men det var hans öde. Det var förutbestämt. Gudarnas vilja måste lydas. Så Tor-Ak hade i all tysthet gett sig av en natt då det var mulet, så att månens sken inte skulle avslöja honom. Han hade vandrat i dagar, veckor, kanske månader. Han visste inte längre, han hade för länge sedan tappat räkningen. Efter en till synes ändlös vandring hade han kommit till Rakons snötäckta rike. Då hade han vetat att han ännu hade en längre resa kvar än den han hade tillryggalagt. Men han hade envist och sammanbitet fortsatt vidare. Och nu stod han här. Han kastade en blick bakåt, som om han hoppats få se en skymt av sin hemstad. Men han kunde inte se något annat än snö och sina egna fotspår som försvann i riktning mot horisonten.
Han vände sig sorgsen om och fortsatte. "Jag måste vidare", tänkte han. "Jag har ett uppdrag att uträtta Š bortom Randurs sken."
Nästa dag kände han sig tvungen att gå igenom sin utrustning. Hans proviant började ta slut. Han lade ifrån sig det fyra fot långa svärd han hade med sig. Han ville ha ett bra vapen, ty han hade läst att det i länderna på andra sidan om floden Arkum fanns farliga djur och otyg. I hans ryggsäck fanns den proviant som fanns kvar, några ihoprullade kartor, några förkortade versioner av profetiorna och legenderna, samt diverse rep, knivar, en kompass och annat man kan behöva när man är på en resa.
Tor-Ak började känna sig lite orolig, främst med tanke på det hastigt minskande matförrådet. Plötsligt hördes ett öronbedövande rytande. Tor-Ak kom genast på fötter. Endast en par meter framför honom stod en tark, ett björnliknande djur med lysande ögon och sylvassa tänder. Tor-Ak grep efter sitt svärd. Han missade och fick inte tag om det. Tarken kastade sig över honom. Den högg tag i Tor-Aks arm. Han skrek av smärta. Han slog med sin fria vänstra arm på tarkens ömtåliga nos. Den släppte sitt tag för ett ögonblick. Det var allt Tor-Ak behövde. Han kom inom räckhåll för svärdet, grep det med sin vänstra hand och stötte med all kraft upp det i buken på tarken. Detta var dock inte tillräckligt och den högg återigen in på Tor-Aks arm, denna gång i blint raseri.
Tor-Ak stötte gång på gång svärdet i tarken, allt medan dess bruna blod strömmade ner över Tor-Ak. Tarken gav upp ett vrål, ställde sig på bakbenen och ramlade omkull under våldsamma dödsryckningar. Tor-Ak låg kvar en lång stund utan att orka röra på sig. Sedan kämpade han sig upp. Han kunde knappt stå, men ändå stapplade han framåt med bara en tanke i huvudet: "Jag måste lyckas. Jag måste föra hem Belendirs vita häst." Han tog upp sitt svärd och sin ryggsäck, tog ett par steg framåt. Sedan började allt snurra. Han förlorade medvetandet och förr omkull.
När Tor-Ak vaknade, kände han värme. "Vad konstigt", tänkte han. "Har jag dött och kommit till himlen?" När han öppnade ögonen såg han att han befann sig i en snöhydda. Han såg några människor sitta på huk bredvid den bädd han låg i.
"Var är jag? Hur kom jag hit?", frågade han.
"Vi fann dig liggande medvetslös bredvid din utrustning.", svarade en mörkhårig man. "Du hade förlorat mycket blod. Vi bar hit dig. Jag heter Akron. Det här är mina vänner, Kirun och Ater." Dessa hälsade vänligt på Tor-Ak, men gjorde i övrigt inte mycket väsen av sig. "Vi är här ute på vidderna för att jaga tiros, en sorts fåglar. Maten i vår by håller på att ta slut. Vi (han gjorde en gest mot de andra) såg att också du började få slut på föda, så vi fyllde din ryggsäck med färskt tirokött."
Tor-Ak hörde inte på. Med en frånvarande blick sade han: "Så ni tog mig hit. Hur länge har jag varit här?"
"Tre dagar", svarade Akron lugnt.
"Tre dagar!", utropade Tor-Ak bestört.
"Tre dagar", upprepade Akron, fortfarande lika lugnt. "Du var mycket svag. Det är du fortfarande. Du måste stanna ännu några dagar."
"Men det är omöjligt", utropade Tor-Ak. "Jag måste genast iväg."
"Det blir ingenting av med det. Du är för svag. Du stannar."
Tor-Ak fick ge sig. Han stannade ännu ett tag. Akron, Kirun och Ater tog väl hand om Tor-Ak. De skötte om hans sargade arm med renande och helande örter som de hade haft med sig ut på vidderna och de gav honom närande mat att äta. Tor-Aks styrka började återvända. De tre männen från Rakon lärde Tor-Ak många saker om hur man överlever ute på snön, saker som säkerligen skulle bli honom till stor nytta i framtiden. Han blev så småningom kry igen och slutligen kom den dagen då han var stark nog att ge sig iväg.
"Jag måste tacka så väldigt mycket för allting.", sade Tor-Ak med värme i rösten.
"Det är absolut ingenting att tacka för", svarade Akron. "Du var skadad. Här i Rakon är det absolut nödvändigt att man hjälper varandra. Man klarar sig inte här annars. Och du hade gjort detsamma i mitt ställe."
Hur många gånger hade inte Tor-Ak hört dessa ord? Och hur sanna var de då inte?
"Farväl Akron", sade han så. "Farväl Kirun och Ater." Dessa vinkade bara som avsked, men Akron sade: "Farväl Tor-Ak. Jag hoppas att vi möts igen."
"Detsamma säger jag dig, Akron från Rakon", svarade Tor-Ak och vände sig om. Så fortsatte han sin långa vandring. Han hade en lång färd framför sig.
Så stod han då åter på de vita vidderna och över dem skulle han gå. Över vita vidder...
Ett halvt ark papper
Jag har läst novellen ”Ett halvt ark papper” av August Strindberg.
Ett halvt ark papper handlar om en man som skall flytta. Under hans sista genomskådning i lägenheten i mån om att hitta något kvarglömt ser han ett halvt ark papper vid telefonen. På denna ark står det en resa, hans resa genom det liv han måste lämna bakom sig. Mer ordagrant finns där anteckningar från de telefonsamtal han ringt under en tid. I dessa anteckningar får vi veta vad som hänt och vilka som var inblandade.
Resan börjar med att han träffar en kvinna som heter Alice. Efter en tid förlovar de sig och vi får även reda på hur det går med hans arbete och hur han får börja om med ett nytt. Mannen och Alice gifter sig och börjar leva sina liv som makar. De är mycket lyckliga och roar sig med opera varje söndag. Längre ner på arken får vi uppleva deras lycka ännu starkare då de väntas barn. Dock blir Alice sjuk och hängig, ligger mest i sängen på grund av brist på energi. De får ringa en doktor och undersöka felet på modern. Svärmodern har under denna tid varit till stor hjälp i hemmet men tvingas efter en tid sluta på grund av smittorisken.
Det står inte i novellen vad för sjukdom Alice hade, men jag har en aning om att det kan vara cancer av något slag. Resan slutar i alla fall med att mannen beställer två stycken kistor, både till hans fru och också hans barn. Bara av att läsa hans tankar genom detta halvt klottrade ark har vi rest igenom hela två år av hans liv. Han gick från lycklig till oroliga till förkrossad under denna resa, hans har även nu efter fått stå ut med accepterande. Men trots detta är han glad över att ha fått uppleva denna lycka, en lycka som inte alla människor kan eller kommer kunna få uppleva.
Om någon annan person hade hittat detta ark hade denne inte förstått någonting, anteckningarna hade varit betydelselösa och personen hade troligtvis slängt det direkt. Men för mannen betydde detta ark väldigt mycket, det var hans historia innehållande liv och död. Detta tyder på att även små halv klottrade ark kan betyda en hel del för en människa, det minns tusentals minnen runt om oss utan att vi vet om det.
Novellen är skriven på ett mycket kortfattat sätt men den är ändå fruktansvärt gripande. Jag får känslan av att den är skriven på ett lite poetiskt sätt och jag kan inte tänka mig att den inte lämnar läsaren oberörd. Novellen skapar en eftertanke hos läsaren eftersom den inte är så förutsägbar, den är inte så rak på sak. Den är skriven i andra person vilket betyder att någon annan berättar om mannen och hans tankar.
Jag ser ingen speciell målgrupp till denna novell, men om jag måste, får säga att den är mer lutad till dem som har mist sin älskade och kanske även sitt barn under tidig ålder. Denna novell får dessa personer att inte känna sig ensamma i sorgen, de får även styrka till att acceptera och tänka tillbaka på de fina minnena. I novellen ser jag en mycket stark man som klara av att se de ljusa i det han för inte så längesedan hade. Istället för att gräva ner sig i sorg känner han sig välsignad över att ha fått uppleva så mycket med den han älskade. Detta kan vara väldigt svårt, men jag tycker ändå att vi människor borde tänka mer på detta sätt i liknande eller mer vardagliga situationer.
// Jennefi
Novell #4
Ett halvt ark papper avAugust Strindberg
Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.
Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.
Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! -- En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
Ragnarök
Novell #3
- Petri Salin -
När världen börjar brinna tar branden aldrig slut. Elden slukar jorden, skalar bort lager efter lager av det gamla och det sjuka men därunder finns intet nytt; elden slukar solen och himmelen och alla stjärnor. Efter lågorna kommer röken och askan som snöar ned på det som har brunnit bort och inte längre finns och färgar det grått och livlöst.
Mitt namn är Gudrun.
Det är natt och kallt. Vi tänder våra facklor och Sigurds graveld som än inte har slutat brinna ekar i våra eldar och i skuggorna som faller på våra ansikten. Jag berör elden med min hand och smeker den lätt. Den bränner men elden är det enda vi har kvar. Allt annat har elden ätit upp. All mat har elden ätit upp och vi vandrar i det förkolnade landskapet, vadar i askan, hungrigare än elden. Djuren är döda men ibland kan man hitta deras kadaver i askan, frusna och förruttnade och färdiga att ätas. Allt vatten är is. Floden är is. Blodet i våra ådror är is.
Vi vandrar längs med floden. Floden är vår väg ut. Det var till floden djuren sökte sig när branden började och det var där man hittade kadavren. Nu hittar vi endast skelett och små stenar. Jag plockar upp en sten och den passar precis i min näve och den är kall som is. Jag vill kasta bort den men kan inte göra det. När vi hör röster släcker vi facklorna och gömmer oss under skeletten. Männen är beväpnade och utom sig. De rör sig i stora grupper och den som möter dem är död. När det inget finns att äta äter man det som finns.
De går bort utan att hitta oss men vi ligger kvar och väntar. Vi stiger upp när vi orkar göra det. Det är lockande att inte stiga upp, att aldrig stiga upp, att ligga i askan och somna in, släppa in mörkret och låta gnistan slockna. Vi tänder våra facklor och fortsätter framåt.
Det är omöjligt att säga hur länge sedan branden började. Det går inte att räkna dagar för att det inte längre finns dagar, endast natten. Gudarna är inte döda. De har övergivit oss. Vi har övergivit dem. Natten har gjort oss blinda, både oss och gudarna.
Gudarna övergav oss när Sigurd dog. Sigurd dog för att gudarna övergav oss. Jag vet inte vilket som är sant. Det har ingen betydelse, inte nu.
Bakom oss brinner bålen lika häftigt som alltid. Vi ser hur elden söker sig uppåt mot det som en gång var himmelen och breder sig ut längs med det som en gång kan ha varit marken. Elden har redan bränt allt. Nu bränner den allt en gång till. Bakom oss brinner världen, men framför oss? Framför oss är allt bättre. Detta har vi hört och detta måste vi tro på. Därför följer vi floden, söker oss bort från eldens raseri, söker oss bort från det döda, söker oss bort. Det är hopplöst för att elden är överallt. Elden är röd som blod och röken luktar bränt kött.
Det var i floden som vi tvådde vårt hår och pratade om våra män. Jag pratade om Sigurd och såg på Brynhild och jag kunde läsa det i hennes ansikte. Hon sa ingenting men hon kunde inte dölja det. Det går aldrig att dölja det. De är döda. Alla är de döda. Alla utom jag.
Plötsligt kommer anfallet.
Männen har hört oss och kommit tillbaka. De har dragit sina svärd och hugger i som bärsärkar men de vill inte döda oss, inte genast. Först vill de stilla sin andra hunger.
Endast jag kommer undan.
Jag flyr in i mörkret och röken och även om de försöker följa efter hittar de mig aldrig. Jag springer och jag springer och jag springer tills jag faller ned och inte kan stiga upp och inte kan springa vidare. Jag faller på en stenklippa. Den kalla hårda stenen är det enda som inte har brunnit upp, inte ännu. Om en sten är tillräckligt kall och oändligt hård kan den aldrig förtäras av elden. Den kan varken brinna eller smälta eller ens tina upp. Mitt hjärta slår. Jag hör någon hosta. Det är en man. Det är för mörkt att se honom men jag är inte rädd. Inte för honom. Han andas tungt och hostar igen. Har du sett mina fåglar, säger han. Jag hade två fåglar, säger han, men nu kan jag inte hitta dem.
Jag sätter mig bredvid honom. De är svarta, säger han. Mina fåglar. Han börjar gråta. De dödade mitt barn, säger han. Och jag lät det hända, säger han så tyst att jag knappt hör det. Jag tar i hans hand. Min man dog, säger jag, Sigurd hette han. Sigurd? säger han och tycks nästan känna igen namnet. Sigurd lindormens bane, säger jag. Han kom längs med floden, säger jag, nu är floden is, nu är floden hård och död. När han först kom visste jag genast att det är med honom jag vill gifta mig. Jag beredde en dryck och lät honom dricka av den och han glömde allt och han förälskade sig i mig. Allt glömde han. Henne glömde han. Han älskade mig.
Han berättade om henne. Om hur hon en gång hade varit en valkorerska och om hur hennes far som var Valfadern hade övergivit henne. Om hur hon låg på en stenplatta och hur en eldmur skyddade hennes sömn och hur ingen kunde ta sig förbi elden. Ingen. Elden bränner och elden dödar, sa han, och elden skrämmer bort den vars hjärta inte är rent. Männen gick efter henne och hon låg bakom eldmuren. Sigurd var inte rädd. Han hade dräpt draken och ätit dess hjärta och kunde tala med djuren. Han gick igenom elden och han väckte henne och han bar henne förbi lågorna. Elden var för honom som ingenting. De hämtade hit henne. Hon fick gifta sig med min bror. Jag gifte mig med Sigurd.
De dödade mitt barn, upprepar mannen. Mina fåglar är borta. De är svarta som natten. Hur kan jag se dem i mörkret? Hur ser jag nu? Världsbranden vill jag inte se. Ingenting vill jag längre se.
Branden började med Sigurds död, säger jag. De gick ut för att jaga, Sigurd och mina bröder. Jag vet inte vad som hände. När de kom tillbaka bar de honom på en sköld. Han var död. Jag vet inte vad som hände. De sa att ett vildsvin hade anfallit honom och tagit hans liv. Kanske vildsvinet var en av mina bröder. Kanske en av dem dödade honom. Jag vet inte. De hade ingen orsak att döda honom. Han var min man och jag älskade honom.
När de bar tillbaka honom, säger jag, var allt slut. Han var död. Jag var död.
Vi byggde den största bålen som någonsin har skådats och brände hans lik. Den bålen brinner än idag. Det var när Sigurd dog som gudarna övergav oss.
Gudarna, säger mannen och börjar åter hosta.
När vi brände honom, säger jag, kastade sig hon i bålen och elden brände henne och de brann tillsammans. Jag kunde inte hindra det. Elden tog dem.
En gång härskade jag över lågan, säger mannen, lågan var min betjänt och gjorde som jag sa. Hans röst är en oändligt gammal röst. Hans hand är kall. Min hand är kallare. Lagarna gäller inte längre, säger han, lagarna mellan gudarna och människan. Ingenting gäller längre. Det är dags att dö. Hur kunde vi ha hindrat det? Vad kunde vi ha gjort på ett annat sätt? Allt är borta.
Jag var en fader, säger han, nu är jag ingenting.
Jag var en hustru, säger jag, nu är jag ingenting.
Elden bakom oss värmer ryggen men stenen under oss får oss att frysa.
Kom, säger jag och försöker riva upp honom, vi måste fortsätta, vi måste vandra vidare. Vart? säger han. Jag vet inte, säger jag och sätter mig på stenen som är kallare än någonsin. Jag vet inte. Framåt. Bort härifrån. Det är lika överallt, säger han, det finns inget annat. När lagarna bröts rasade allt samman.
Det går inte att fly, säger mannen.
De bar Sigurd till mig, säger jag. Han låg död på sin sköld, blek och blodlös. Fastän jag var död grät jag. Mina tårar föll på hans bröst och blandade sig med hans blod. Jag klädde av honom och tvådde hans sår. Jag klädde honom i nya rena kläder. Jag kammade hans hår. Han öppnade sina ögon. Hans ögon var två glödande kolbitar. Han tog i min arm och drog mig närmare. Jag hörde inte vad han sa. Jag lutade mig ännu närmare, min kind smekte hans läppar. Han viskade det i mitt öra.
Brynhild, viskade han, Brynhild.
Jag tog min dolk och skar upp hans hals.
Sigurd är död, säger mannen.
Mannen lägger stenen i min hand och sluter den. Stenen är fortfarande kall. Den kommer alltid att vara kall.
Det snöar aska.
I slutet är elden. Som i begynnelsen.
Att döda ett barn
Jag har läst novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman.
Att döda ett barn handlar om en man och en kvinna som är på väg till havet, den handlar även om ett barn som är på väg hem till grannen för att låna lite socker. Denna novell utspelar sig under en mycket kort tidsperiod, ungefär 15 minuter. Novellen består av olika klipp från personernas handlingar fram tills vändpunkten. Man får läsa små korta beskrivningar om vad mannen och kvinnan gör under deras bilfärd medans man på samma gång får veta vad barnet har för sig. Man får under hela berättelsens gång följa deras handlingar tills olyckan inträffar. Man får redan tidigt i början veta vad som komma skall, nämligen att barnet dör och vem det är som dödar barnet. Berättelsen ger läsaren livsperspektiv på hur en tragisk händelse kan förändra en människas liv på så kort tid . Hela poängen i novellen är däremot mycket smart och viktig. Poängen är att få läsaren att tänka efter och förstå konsekvenserna av att köra fort och ovarsamt. Novellens tema är alltså att läsaren skall reflektera över trafikens risker och bli mer försiktiga, köra långsammare.
Jag tror novellen är en självbiografi. Att Stig Dagerman som skrev novellen själv kanske har varit med om en liknande olycka. Om inte så har han i alla fall livserfarenheter runt denna händelse.
Om inte mannen hade kört så fort som han gjorde, om han hade varit mer uppmärksam, om mamman till flickan inte hade skickat iväg hennes barn till grannen på andra sidan vägen hade inte denna olycka inträffat. Alla hade varit glada och lyckliga, de hade fått sin tur ner till havet båda två. Men nu, på grund av dessa små fel kommer mannen i bilen inte längre kunna vara lycklig, han kommer få leva i ånger och ångest i flera år framöver, om inte hela hans liv. Han kommer länge försöka övertala sig själv om att det inte var hans fel, men förgäves. Det kommer alltid finns där, bilden på barnet, det blodiga barnet på vägen och bilden på den förkrossade mamman. Han har krossat en familj drömmar, de kommer för alltid sitta i sorg över barnet de mist.
Jag tror målgruppen är trafikanter, alla som vistas i trafiken, både äldre och unga. Novellen är skriven för att påverka Trafiksäkerheten, för att minska antalet dödsolyckor.
Språket är mycket gamalt, detta beror nog på att den är skriven under 50-talet. “Barnen knäpper sina livstycken” och “ty denna dag skall” är två exempel ur novellen som jag uppfattar gamalt. För så skulle vi inte skriva idag.
Personernas utseende är inte beskrivet någonstans i novellen. Vi vet inte ens vilket kön barnet har.
Handlingen är realistisk, detta kan hända vem som helst. Barn är mycket impulsiva och ser sig inte för i trafiken. Det är vanligt att unga män kör oförsiktigt i snabba bilar som om de äger vägen.
Budskapet i novellen tror jag är att få läsaren att tänka på att endast ett litet misstag i livet kan förändra framtiden för alltid.
// Jennefi
Novell #2
Att döda ett barn av Stig Dagerman
Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det
är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och
i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden
och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina
livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas
i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan
gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.
Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd
bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset
ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut.
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när
hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är
glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren
som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen
skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd
av blod.
Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig
och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget
socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och
ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset.
Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet
står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.
Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer
över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus
och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor.
Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på
vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.
Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn
är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.
Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr
och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita
sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage
med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.
Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka ochnär de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters
drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra
denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn attallting efteråt är för sent.
En röd liten ros
Vi har läst novellen "En röd liten ros" av John S. Williams. Vi har diskuterat tillsammans och kommit fram till några punkter nedan.
Detta är en väldigt välskriven men gammal novell som handlar om en pensionär vid namn David Black. Black vill ha mer pengar för att vinna en flicka, resa och ha råd med nöjen. Samtidigt som vi får följa Black härjar en tjuv som folket kallar Rosen. Andledningen till att de kallar honom Rosen är att denne lämnar efter sig en röd liten ros vid varje brottsplats. Med alla människor i staden som höll på att försköna Rosens namn med olika romantiska myter om hur denne okände tjuv var fick Black en idé. Han skulle råna banken och bara lämna en liten röd ros efter sig, varpå Rosen skulle få skulden för dådet.
Vi tycker att detta var en väldigt bra fast kort novell. Den var gripande, hade ett oväntat slut och en riktigt bra handling. Den var lagom lättläst och själva historien kunde man leva sig in i med tanke på att David Black beskrivs som en precis vanlig människa som bara behöver pengar för att leva sina drömmar. Black förändras dock under scenens gång. Han tappar sin plånbok och måste gå tillbaka till brottsplatsen och blir otroligt stressad. Det märks att han börjar fundera på om det verkligen var så smart att ta pengarna. Han blir även fruktansvärt nervös när han ser en polis på gatan och tycker sig höra ljud omkring sig. Innan dådet var han väldigt avslappnad och nonchalant om att gå och råna en bank men när han väl är där ändrar sig nerverna kraftigt.
Budskapet i boken handlar lite om "karma" känner vi. Man ska inte göra saker mot andra som man inte vill att de ska göra mot en själv. I slutet upptäcker Black att väskan med alla pengar är borta och ersatta med just en liten röd ros. Rosen har alltså stulit väskan från Black.
Novellen är skriven i andra person, alltså läser vi om någon som heter David Black utifrån någon som berättar. Vi tycker att detta gör berättelsen extra mysig; en liten saga som utspelar sig i en stad. "En liten röd ros" är enkel att fastna i och engagerar väldigt många. En stor målgrupp men framför allt tjejer tycker vi, eftersom Black nämner hur kvinnorna i byn har fantiserat romantiska historier om Rosen. Den är skriven i nutid och passar in i vårt samhälle trots att novellen skrevs 1999.
//Ellen och Jennefi
Novell #1
En Röd Liten Ros av John S. Williams
Ytligt sett verkade Cloudhill rena idyllen. En liten stad med helt vanliga människor och helt vanliga problem. I parkerna höll träden som bäst på med att fälla sin sommardress, men springbrunnarna sjöng ännu sin blöta sång. Några bilar som morrade mellan gatorna. Kvällsflanörer och folk som spretade hem från de stängda pubarna. Och över alltsammans stod septemberhimlen hög och klar och vräkte stjärnljus över hus och kåkar.
Men idyllen var bara skenbar. De flesta av Cloudhills innevånare var upptagna av en gemensam tanke. Och denna tankes upphov var en förslagen skojare och tjuv, som gäckat polis och allmänhet i snart ett år och som kort och gott kallades Rosen.
Polisen var maktlös, tycktes det. Visserligen hade man fått en massa tips från allmänheten, men till ingen nytta. I början hade det rört sig om små oskyldiga snatterier, så att säga, men så hade det plötsligt urartat och blivit allt större och fräckare kupper, där både juveler, frimärkssamlingar och kinesiskt porslin bytte ägare. Till dags dato räknade man trettiotre fall och inte ett enda av dessa hade, som sagt, polisen lyckats reda upp. Inte ett spår, inte en enda vink. Så vida man inte räknade den lilla röda ros som denne okände, ökände lämnade efter sig vid varje kupp…
Några inbillade sig ha sett en skymt av Rosen. En elegant smidig herre i svart mask, som svepte ut genom dörrar och fönster eller svingade sig över balkongräcken. Åtskilliga romantiserade det hela. Menade att det gav en frisk fläkt genom vardag och gråhet. Som hjälten ur en av de gamla spanska pikareskromanerna hade Rosen stigit in i Cloudhill och rört upp i allt det triviala och konventionella och det behövdes sannerligen. Ja, det fanns till och med kvinnfolk i stan som lämnade fönster och dörrar öppna och vädjade besök av denne mystiske elegant, som alltid jagade om natten och som strödde röda rosor på sin väg…
David Black var en av dem som gladde sig över Rosens eskapader och existens. Ja, han var enastående tacksam mot honom. Inte så att han kände honom personligen eller skulle vilja ha med honom att göra; det var bara det att Rosen skulle komma mycket väl till pass på avstånd, och omedvetet skulle han kunna hjälpa David Black med ett av de viktigaste uppdragen i hans liv…
Därför satt Black i sitt rum på Thackeray Street, som han hyrde av Sammy Robson, och mådde alldeles förträffligt. Givetvis var han en smula nervös, men det hade han varit så länge han kunde minnas, så det så… Men i kväll skulle något ske, eller rättare sagt i natt. Något som skulle förändra hela hans liv…
Black var en liten glåmig gubbe. En smula kutryggig, händer som små krattor och med en kort mustasch som varken gjorde från eller till. För ett halvår sedan hade han pensionerats från Jackson & Flanagan. Det var dagen före han fyllde sextioåtta. Jodå, han hade fått skaplig pension, blommor, medalj, tacktal och en massa småkrafs från den övriga personalen. Och festen som de ordnat för honom skulle han aldrig glömma. Då hade han för en gångs skull varit i centrum. Man drack till hans ära, spelade och sjöng och höll tal. Och lille David Black hade på något sätt vuxit, känt sig över alla de andra. Nej, han skulle inte glömma det där…
Det var bara det att pensionen inte var tillräcklig för honom. På senare tid hade han lagt sig till med en del dyra vanor och ovanor. En av ovanorna hette Phyllis Garrick inne i Bristol. Han hade känt henne ett halvår. Hon var bara trettio, såg ganska bra ut. Det var bara det att hon var i dyraste laget. Naturligtvis var han vaken över att det var hans pengar mer än hans charm som drog, men han struntade i det. Han var av den sorten som gärna betalade bra för en fin vara och sedan var färdig med det.
Som f.d. kassör hade David Black nycklar till både firman och kassaskåpet. Det hade han omsorgsfullt ordnat med i tid. Och i kassaskåpet brukade det ständigt ligga en liten förmögenhet. Det var bara att ta för sig. Han skulle efterlämna en röd liten ros som kvitto. Och Rosen skulle få hela skulden. David Black hyste inga samvetskval vad det där senare beträffade. Det gjorde varken från eller till om den där skojaren beskylldes för en kupp mer eller mindre.
Han måste vänta en stund till. Vänta tills natten tjocknade och folk var borta från gatorna. Och en ros kunde han alltid snatta någonstans. Nästan varje hus i stan hyste en liten trädgård. Han kunde rentav plocka en av Robson, hyresvärden…
Klockan var strax över ett när David Black reste sig. Det var tyst på gatan och i huset. Bara långt borta en bil som bråkade. Och Robson hade för längesen stängt radion och krupit i bädd. Det var bara några minuters väg till firman. Allt låg väl till. Att han dessutom skött sig klanderfritt på sin post som kassör och betraktats som en timid och ansvarsfull människa gjorde knappast det hela sämre…
Han öppnade försiktigt fönstret med portfölj i hand. Han ville inte ta några risker och gå vägen förbi Robson. Trappan knarrade otäckt och man visste aldrig…
När han hasat sig ut genom fönstret stod han en stund och lyssnade till ingenting. Kusten var klar. Han smög intill väggen, sträckte sin behandskade lilla hand över staketet och plockade till sig en ros. Placerade den i fickan och smög ut.
Inte en själ. Bara lyktorna som stod och skelade på honom med gula ögon. Och skulle han stöta på någon nyfiken bekant visste han på råd. För säkerhets skull hade han stoppat ner några tändstift i portföljen.
Han skulle bara bort till sin kärra som krånglat en smula och som han hade varit tvungen att rulla in vid Harveys Corner. Fel på tändstiften! Och om några timmar skulle han rulla iväg till Bristol. Han hade helt enkelt inte haft tid att se till de där stiften förut…
Just som han svängde in på Chestnut Street tyckte han sig höra ett ljud. Han stannade till. Kände lite svett i pannan, lyssnade. Nej, nej… han inbillade sig bara. Det var de fördömda nerverna igen!
David Black gick på baksidan av Jackson & Flanagans hus. Fick fram nycklarna. Jo, låset var detsamma. I nästa stund steg han in i det unkna rummet. Fick fram ficklampan ur portföljen och knäppte på. Såg att allt var sig likt. Samma inventarier, samma lukt nästan. Precis som när han lämnat det för sex månader sedan. En känsla av vemod slog upp inom honom. Och samvetskval. Men så kom han att tänka på Phyllis…
Han fiskade upp nyckeln till kassaskåpet. Plötsligt hörde han ett ljud, stod med nyckeln i sin lilla hand som skakade. Det var alldeles stilla, han uppfattade inte ens sina egna andetag. Fördömda nerver, muttrade han och log skevt åt sig själv.
Han fick upp kassaskåpsdörren. Lyste in och lyckolog. Säkert var där mer än han tänkt sig. Säkert en tiotusen.
Han fick räkna sedan. Han krattade åt sig sedelbuntarna, placerade dem i portföljen, plockade upp rosen och lade den med ett grin därinne.
Gatan låg öde när han kom ut. Det var över en vecka sedan som Rosen slagit till senast. Härjade mestadels på östsidan. Och det var där som polisen höll till. Sannerligen han hade haft tur i alla stycken.
Huset låg dött och släckt när han kom tillbaka. Han svängde in genom fönstret. Stod mitt på golvet och andades ut. Han tände ficklampan, ville inte slå på det elektriska. Man visste aldrig om …
När han gått igenom sedelbuntarna smackade han av vällust. Fjortontusen pund. Långt mer än han vågat hoppas. Det skulle räcka ett tag framöver. Han stoppade buntarna tillbaka igen i portföljen, sånär som på hundra pund som han ville fylla plånboken med. I detsamma började han skälva på nytt. Plånboken, var i hela världen fanns plånboken? Han letade nervöst i fickorna, i portföljen. Rev upp och ner på allt tillgängligt, kände kallsvetten bryta fram ur pannan. Han ville inte medge att det värsta kunde ha hänt: att han tappat den på vägen. Kanske rent av därborta på firman…
Han lugnade sig en smula. Satte sig att fundera. Klämde om portföljen tills han fick ont i händerna. Plötsligt kom han ihåg. Det där ljudet han hört när han skulle plocka fram nyckeln. Tänk om…
Jo. det måste ha varit så. Han hade tappat plånboken när han skulle plocka upp nyckeln. Och i den låg hans namn, hans adress. Och en massa andra farligheter som…
Han måste tillbaka. Det måste helt enkelt vara så…
Kanske vid fönstret? Han kunde ha tappat den när han svingade sig ut. Han gick bort till fönstret, tittade ut, lyste nervöst med lampan. Förgäves.
Några ögonblick senare var han på väg mot Jackson & Flanagan igen. Han hade tur. Inte en människa i vägen, inte en bil.
Det var som han tänkt sig. Plånboken låg på golvet framför kassaskåpet. Han nafsade den till sig, stoppade den i innerfickan och smög ut på nytt.
Natten svalde honom därute. Plötsligt tyckte han sig se en skepnad nere i gatan. Så log han åt sig själv. Det var bara ett skuggspel som lurat honom. Skylten som dinglade över Craftons pub och som kastade sin skugga i lyktljuset,
Han smög vidare. Tänkte på framtiden. Nu skulle livet börja. Lite sent men han fick göra det bästa av det. Och med fjortontusen pund kunde han göra en del bra saker som…
Han hajade till, stannade. Kröp inpå muren. Jo, det var en uniform han sett skymten av därborta. Nu var det inte nerverna längre. Och den där uniformen kom mot honom. Han tryckte sig så hårt mot muren att ryggen värkte.
När han tittade fram igen var uniformen borta. Då torkade han svett ur pannan. Han måste hem nu! Han fick skynda sig. Han skulle inte orka stort längre…
Han kom hem igen utan svårigheter. Svingade sig in genom fönstret. Stod en stund i mörkret därinne och andades befriat. Äntligen, tänkte han och log trött. Äntligen …
Han tände ficklampan och slog sig ner. Lät huvudet sjunka ner mot bordet, pustade ut resten av spänningen.
Fjortontusen, tänkte han lyckligt. Snart skulle han åka in till Phyllis och Bristol. Tack vare Rosen så…
Men han fick ta det vackert. Inte vifta med sedlarna, leva lite skyggt till att börja med. Och sedan resa, resa… Äntligen skulle det bli av…
Han sträckte på sig en bit. Kände sig sömnig, gäspade. Långt borta hörde han ljudet av en bil, satt och lyssnade frånvarande. Ljudet dog ut. Han reste på sig, sträckte sina små armar i luften så att de knakade. Tog handskarna av sig och rocken…
Det var då det hände. Eller rättare sagt ingenting hände på en stund. Han bara tittade, stod blek och stirrade med skräckslagna ögon på bordet.
Portföljen var borta. I stället låg där en ros, en liten röd ros som glödde och blödde i det matta lampskenet.
* * *
Följande dag hittades David Black. Han hade dött av hjärtslag. Det var hans syster som fann honom. Dörren stod olåst, hon bultade, ingen svarade. Det var bara att kliva in. Hon gav upp ett skrik när hon fick se brodern i en hög på golvet. Sedan upptäckte hon den lilla rosen på bordet och förstod.
Hela Cloudhill beklagade det inträffade. En sådan liten god och timid människa hade förtjänat bättre, menade man. Nog var han värd en blomma alltid, men inte hade man väntat att den där lilla röda rosen skulle bli hans öde.
Två veckor senare infångades Rosen. Han togs på bar gärning en regnig natt just som han brutit sig in i ett parfymeri på självaste Market Street. Det var ingen mer eller mindre än Sammy Robson. David Blacks hyresvärd.
